måndag, november 28, 2005

Är nyfiken på vad ni andra tycker;

Vad gör er glada/upprörda med ert jobb?

Önskar alla en trevlig arbetsvecka!

posted by Vårdbiträdet @ 15:45   2 comments

2 Comments:

At 8:55 em, Anonymous Anonym said...

En grej som gör mig jävligt upprörd är när personal som uppenbarligen inte alls passar i vården behandlar gamla på ett kränkande sätt o ingen absolut ingen ingriper utan väljer att titta bort-fy f-n!
Jag stod inte ut med det utan anmälde en personal.Det var obehagligt men absolut nödvändigt

 
At 8:51 fm, Anonymous Anonym said...

Det är glädjande och härligt att bli varmt och hjärtligt mottagen på arbetsplatsen igen (LSS-boende) efter t.ex. en tids sjukfrånvaro. Den mest äkta uppskattningen brukar komma från de boende, vilket kanske är ett godkänt betyg på en god och sund relation till dem.

Det som upprör anknyter mestadels till arbetsgruppen. Under åren har jag ingått i arbetsgrupper av olika slag, några välfungerande med vårdtagaren i centrum och andra med medarbetare som hänsynslöst missbrukade den relativa friheten i arbetet. Egenintresset hos dessa tog överhand och det oändliga och tröttande tjatet om rättigheter, lön och arbetschema tog död på all entusiasm. Fokus försvann från själva vårduppgiften, som i längden bara blev en bisak.

(Här märker jag hur jag väger orden men egentligen finns fortfarande tendenser till sådant och jag är så djäääääävla trött på de slashasar och det drägg som missköter sig och visar upp sitt arroganta och självklara ointresse för vårdarbetet. Det bär mig egentligen emot att uttrycka det så skarpt men packet skulle rensas ut).

Under åren har jag sett hur anställda har gått och lagt sig, sovit på arbetstid. Eller har tvättat sina privata bilar under arbetstid, suttit i timslånga privata telefonsamtal, kokat sin privata julskinka på arbetstid, tvättat sin privata tvätt på arbetstid, bedrivit sina privata studier på arbetstid osv. Ja, exemplen är fler och listan kan göras längre men det är förnedrande att nämna sådant om sin egen yrkesbranch.

Många stunder har jag grubblat över om sådant beteende är unikt i vårdsverige. Kan det vara så? Om inte, ja då är det riktigt illa.Och vem bär ansvaret? Ledningen, svarar många reflexmässigt. Javisst, det stämmer delvis men det personliga ansvaret är fan så mycket större.

Myndighetsbyråkraterna gör regelmässigt tillsyn efter skrivbordsplanerade kvalitetssäkringar men kommer sällan eller aldrig åt sådant oskick. Jag läser att Lex Maria inte fungerar och att Lex Sara inte heller fungerar. Det är svårt att ange kollegor och s.k. whistleblowers råkar alltid illa ut. Fryses ut helt enkelt. Vilket lidande har inte just Sara fått genomgå sedan hon slog larm och sedermera fick en lag uppkallad efter sig. Under tiden pågår slaget om själarna i den konkurrensutsatta vårdbranchen. Floskler och fagra löften viner som tomma buteljer.

De som trots allt lyckas få till en genuin omsorgskvalitet (de finns naturligtvis) är nutidens hjältar. Sådant gläder mig.

 

Skicka en kommentar

<< Home

BlogRankers.com Bloggtoppen.se free web stats